grimasch

bakom era stela ansikten väntar ett barns rena leende

fängslat bakom kläder av kultur

vågorna grep efter mig
som hyenor jagar ett flyende djur
jag stod vid kanten
till det isande havet
där de sista solstrålarna inte ville lämna stranden
där de lekte
mest för att markera att dagen var slut
och jag undrade om det alltid skulle kännas likadant
att solnedgångarna skulle fortsätta rycka i mig på samma sätt
få mig att tvivla
på möjligheten
att detta livet verkligen tillhör mig
men samtidigt veta att svaret
på frågan jag aldrig haft mod nog att ställa
ligger och väntar på mig
djupt därinne

ikväll

 

när rösterna tystnat

 

och stegen slutat eka

 

då gatorna är tomma

 

ska jag gå till vårdcentralen

 

och hoppas du sitter där och väntar

 

på mig

 

jag kommer gå längs kanalerna

 

och om sanningen ska fram

 

är träden det enda

 

jag egentligen känner någon värme för

 

fastfrusna

 

under ett täcke

 

av meningslös väntan

 

samtidigt som du går

 

på andra sidan kanalen

 

med dina ben i nätstrumpor

 

dina tankar i tequila

 

stampar du ut mig

 

som man stampar ut

 

en glödande cigarett

fastställ inget förhör med min kropp

den kan inte ta ansvar för gårdagen

gårdagen tillhör

andra ögon

som redan har

skyndat bort och brunnit upp

i en plågsam gnista av
hopp

ibland

när jag inte lyckas öppna eller se

faller jag tillbaka

till plattform av sorg

och flämtande ljusvekar

jag drömmer om det

 

ögonblick

 

när mitt hår och min hud

 

kastar av sig allt som varit

 

då ska jag ge dig all min

 

kärlek

 

och under ett ögonblicks tystnad

 

smälta in i stjärnnatten och

 

den oändliga rymden

jag blev gatans kläder av is

 

spädbarn som faller mot asfalt i december

 

busshållplatserna på morgonen

 

bakom ratten

 

med trötthet inpå skelettet

 

någon sa:

det kommer en dag

 

när gatorna tinar i vårsol

 

staden tar sina sista andetag

 

rundgången upphör

 

och vi krossas av en enda solstråle