turk
kabanda
eftermiddag
Anja spelade i köket
och det regnade lite sen
kirkegårdsgata
när folk över gatan skriker åt varandra
det gäller något om att någon spelar för högt
drar plötsligt en vind genom staden
som får kvarterets björkar att svajja
och jag lyssnar på bråket uppifrån
försöker inte kväva ljudet
jag är nu alltid först hemma
försöker inte smyga genom hallen till mitt rum
där sängen står obäddad
och ljuset från gatan
avskärmas av dubbla persienner och rullgardiner
blommor
vinterns grepp smeker inte min själ
men väntan på våren...
fundamentala fel längs min kropp
som söderfåglar som stannat alltför länge i norr
vintern visar sitt ansikte
och
jag
är
borta
...
jag vet det är en sleden gammal klyscha bland musikälskare att säga deras favoritbands skivor vara "av samma höga kvalitet". men i detta fall instämmer jag. alla är jämna och bra. däremot, om man vill bakanta sig med bandet litegrann, är "louder than bombs" en utmärkt start-platta. det var med den jag upptäckte dem. sen har ju morrissey sin "viva hate" - en saga för sig.
fåglar
tuppen väckte mig inte
inte heller syrsornas morgonvisa
men midnattstårarna från en blodröd fågel
förde med sig denna sömnlöshet
öppnande hastigt upp fönstret
månljus över svart trädgård
törnekronor
och en kall vind längs ryggraden
skriken hördes över fjället
blodröd fågel låg i skogen
brutna vingar och krossade ben
blodröd fågel låg skogen
vi kan fortsätta sjunka genom varandra
stjärnrymd över oss
och som tiden alltid gör
passerar vi bara
vi föddes
frostklädda gator i maj
bladverk under kristaller
men gråt inte
gråt inte
platserna
åren går
dagarna kapplöper i sin sömn
jag går tillbaka till mitt barndomshus
där björkträden fortfarande står kvar
det är natt och buskagen svalkar sig i dagg
fortfarande välklippta
men jag är mer otyglad än sist jag stod här
jag är mer av ett djur
och jag minns hur jag stod på gatan med slutna ögon
att jag slöt ögonen gång på gång
för att lättare kunna urskilja
rösten som viskar... om platserna
en gång skulle jag kanske vila där
men fram till dess måste jag se och känna in
tomrummet i tillvaron
den sortens tomrum som breder ut sig
under dygnets vakna timmar
efter att det blåst in genom brevinkastet om morgonen
men då krackelerar plötsligt den dammiga tankeväven
och jag hör en röst från min gamla trädkojja uppe i rönnbärsträdet
där sitter någon och spikar
gör sår i trädkroppen
och när jag öppnar ögonen finns ingen där
bara det allra första förväntansfulla av morgonsolen
som tar sig in mellan björkarnas bladverk
och får den folktomma barndomsgatan
att blixtra till och vibrera
i brinnande magnesium
...
man behöver inte nödvändigtvis vilja leva för att älska livet
mamma
mamma, jag har försökt, snälla tro mig
jag försöker så bra jag kan
skäms över de saker jag sett
skäms över den person jag är
...
jag kan stå länge utanför min dörr med nyckel i hand
och se in genom brevinkastet
känna att jag gör intrång i min lägenhet
som om jag inte vore välkommen
som om jag glömt avtala tid för min ankomst
och när jag vrider om nyckeln och öppnar
erbjuder jag mig alltid att vänta en stund
på att det allra sista av ljuset som dansat mellan väggarna
ska försvinna ut genom fönstret och ner till gatan
där det sätter sig i en stol på vårdcentralen
bak om
Det är en gråkall måndag när jag stiger på bussen som går mellan värnhem och Lund. Jag slår mig på föreläsningen i idéhistoria med en kopp maskinkaffe i handen. Dagens föreläsare, en kvinnlig sådan, har aldrig riktigt verkat bekväm med vad hon gör. Hon är nog en sådan som gillar att låsa in sig i sitt arbetsrum och i största möjliga utsträckning undvika människor, tänker jag. Nu står hon emellertid framför klassen och fattar nervöst en penna med vilken hon skriver på den vita whiteboardtavlan: "tidiga medeltiden".
Jag tycker synd om henne - att hon ska tvingas undervisa även om hon uppenbarligen finner detta plågsamt. Det är sex år sedan jag såg henne senast. Då gick jag kursen "på riktigt". Nu är jag bara här för att koppla av och titta på studenter. Mina förhoppningar om att få koppla av och drömma sig tillbaka i historien denna eftermiddag blir sönderslitna när jag drabbas av ett kraftigt slag av medlidande för föreläsaren. Hon plågas. Jag plågas. Jag bestämmer mig för att lämna i pausen. Pallar inte mer.
Jag går ner till toaletten i källaren - som jag finner större behag i att använda eftersom den är mer privat - urinerar och tar mig ut från byggnaden. Det är fortfarande kallt och grått. Jag går mot bussen tillbaka till Malmö. Då ser jag föreläsaren. Det måste alltså vara pausen i föreläsningen. Hon står där bakom huset med en cigarett i hand. Jag ser på henne som en polis iaktar en ertappad tjuv: hetsigt suger hon på cigaretten och drar fort ned röken i lungorna. Röken kristalliserar sig mot den skånska vinterkylan och jag känner mig splittrad; jag vill gå fram till henne, prata med henne för att dämpa hennes oro. Eller varför inte ge henne en varm kram?
Jag gör naturligtvis inget av detta.
soppa
röka fredspipa med livet,
kasta av sig ärtsoppetjocka täcke av ångest.
korridorlandet
i ett land som bara består av korridorer
vissnar en blomma långsamt i fönsterkarmen
och något med kramp tar sig in genom brevinkasten på kvällarna
och om nätterna rör sig en oro genom kropparna
som man försöker slå sönder, men som förflyttar sig innan varje slag
rör sig som råttor i kloaker under stora städer
där stegen ovanför aldrig upphör
och all vår kärlek
all vår kärlek
är fastfrusen i marken
under solen vi inte kan byta ut
