grimasch

Morgonens obarmhärtigt vita ljus sipprar in mellan gardinerna och sopbilen dundrar som en ilsken hund utanför fönstret. Hon lyckas kväva irrandet i kroppen och somnar om. Då kommer metkroken tillbaka och den är ny och välspetsad och grymmare än innan. Den vrider om i henne och hon sprattlar och kämpar emot som en nyfångad fisk. Så blir det stilla och hon vet att det är hopplöst, hopplösare än hon någonsin trodde, för hon har inget mer att vänta på nu, därför att allting ligger bakom henne. Och det hon ville uppleva är impregnerat av en allomfattande dimslöja.


En våg av förtvivlan väller genom henne och hon sträcker sig efter vattenglaset. De tidiga morgontimmarna har gett näring till luftbubblor på insidan av glaset som innehåller unket, rumstempererat kranvatten. Röster talar till henne och hon försöker tränga bort deras ouphörliga brusande genom att låta sina rödsvullna ögon fixera rummets interiör; rökluktande kläder och tomma ölburkar på golvet. Hennes astmatiska andetag känns som flygande däggdjurs vingslag i bröstet.


Hon stannar i sängen och låter dagen gå. Hon gör emotionella utgrävingar, rannsakar och söker efter någon slags tillgång, men finner bara andefattiga bilder av sin egna sinnevärlds förvirrade existens. Vid kvällen har rösternas styrka ökat och deras toner minskat, från tolv till en, som inte slutar ringa föränn den förvrids i en apokalyptisk domedagsbasun; ofjädrad och barnsligt  naken stiger hon upp från sängen.