eftermiddagens axiom
En lördag under den tid man som minderårig fortfarande kunde köpa tobak, och då man mätte rikedom i 50-örestuggummi, fick jag ett väldigt viktigt uppdrag av Lennart: jag skulle köpa en dosa snus till honom. Han var ytterst specifik med sin beställning - jag fick inte komma hem med annat än general lös. På den tiden visste jag knappt vad snus eller nikotinberoende innebar, men allvaret i Lennarts blick fick mig att förstå att detta var ett uppdrag av högst delikat art. Ändå lyckades jag glömma bort det på vägen mot kiosken. Jag passerade en lekplats där några kompisar lekte krig. Mitt uppdrag var som bortglömt.
Efter en stund tröttnade vi på att leka krig och övergick till att busringa i grannskapet. Vi valde vårt favoritoffers dörr: den äckliga gubben Jönsson på Bogesundsgatan. Gubben var ett tacksamt offer - man visste det tog mellan fem och tio minuter för honom att nå dörren efter en ringsignal. Och då nådde han dörren i bedrövligt skick: utmattad, förvirrad och förbannad. Vi brukade kombinera busringningarna med att spionera på honom där han satt i sin källare och tittade på "Titanic", kl 10 om lördagsmorgnarna. Detta medan hans trogna följeslagare - en blind hund med ynkligt gles päls - utförde sina naturliga behov på källargolvet.
I samma ögonblick vi ska avnjuta en busringning ringer min telefon. Det är Lennart. Hans röst är inte längre lika bestämd som den var då jag lämnade hemmet. Med en darrande stämma frågar Lennart Var är du, Viktor? , varpå jag i ärlighetens namn berättar vad vi för tillfället sysslar med. Kanske ville jag testa tålamodets gränser, kanske ville jag provocera, kanske sket jag helt enkelt i vilket. Jag blir sorgsen över att tvingas avbryta det jag i min barndom brinner för, och lovar att snarast bege mig mot kiosken. Ett uns av lättnad stammas fram i telefonen Ok, Viktor... gott. Kom så fort du kan.
Vid eftermiddagen är kiosken full av godissugna svenssons som vill ha helgens sockerfix. Det är kö och det tar tid. Jag ser min klassföreståndare stå i ett hörn och fundera över vilka chips hon ska välja och jag vill absolut inte att hon ska se mig. Särskilt inte nu när jag ska köpa snus. Hon kanske tror jag själv ska använda det, och i rädsla för eventuell utfrågning gömmer jag mig på personaltoaletten. Det luktar skit där inne. Jag får kväljningar av stanken, men föredrar ändå att vänta tills läraren lämnat kiosken.
Jag har nämligen alltid upplevt ett obehag i hennes närhet. Hon förstod aldrig att jag och Kristofer skämtade när vi skrev "raaap! kräääääk!", på ett tackkort till föreningen Hem och Skola i samband med deras donation av nybakta bullar en dag i tredje klass. I tillägg skrev vi, liksom för att förklara vår humor, "(en fet unge som ätit för många bullar)", vilket verkade såra klassföreståndaren på djupet och framkalla en pulserande ilska i klassrummet. Jag och Kristofer förstod inte hur man kunde missförstå ett skämt av sådan hög nivå. Vi var - och underströk ytterligare - vår position som outsiders i klassen.
När jag försäkrat mig om att kusten är klar låser jag upp toalettdörren och beger mig mot kassan. Då ringer telefonen på nytt. Lennart igen. Nu är det inte längre någon tvekan om hans desperation. Den har växt till ett eftermiddagens axiom. Med flämtande röst får han fram Viktor, jag måste ha min snus nu. Lögner har alltid äcklat mig, men i detta fall granskar jag noga situationen och rättfärdigar att dra en s.k. vit lögn. För att köpa mig lite tid säger jag att jag är på väg hem och att jag köpt snus.
Med snusdosa i hand når jag Birkagatan och upptäcker att jag glömt mina husnycklar. Jag får använda dörrklockan. I samma ögonblick jag trycker på dörrklockan hörs en duns inne från vardagsrummet. Stormande steg närmar sig ytterdörren och någon skriker HEPP! HEPP! . Dörren slits upp: en Lennart som tycks befinna sig i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning möter mig med rynkad, svettfylld panna. Han skriker så fåglarna i träden flyr av rädsla, sliter åt sig snusdosan och bakar omedelbart en gigantisk prilla. Resten av kvällen är det tyst som i graven på Birkagatan.
