ge tillbaka min cykel
Jag fick ha dig i min ägo mindre än ett dygn, sedan knycktes du av den opererande cykeltjuvsligan på elineberg. Din skumgummisadel var otroligt bekväm och under en dag flög vi fram över stan. Jag anade oråd redan vid köptillfället. Misstankar om stöldgods var smärtsamt närvarande. Ursprungligen hade vi stämt möte vid olympia, men ett sms instruerade mig att gå vidare längs vägen, längre norrut. Det stod: "hej detta är jag med yosemite. kan du inte gå längre fram till gul mack, ser du?" Jag nådde den ödsliga, självbemannade jet-macken.
Två yngre killar dök upp. Jag visste jag var ute på djupt vatten, men lyckades ignorera moralens väktare som ivrigt jagade min uppmärksamhet. En handskakning ägde rum, cykel och 500 kr bytte ägare. Det hela var över på en minut.
På kvällen cyklar jag hem till Erik för att påbörja den, sedan en vecka planerade, mario 3-kvällen. Min cykel parkerar jag nedanför "elvan", som han lägenhet kallas. Jag låser fast cykeln och ler mot dess skönhet. En vecka tidigare hade vi gjort ett försök att klara mario-3, men vi fastnade och gav upp vid sista världen. Vid det försöket kastade vi bort enormt många liv på sista banorna. De innehöll för många stressande hinder. Alla som spelat mario 3 vet vad jag talar om - dessa jävla flygfä och extrabossar. Men just denna kväll var vi vid särskilt gott mod: två sexpack folköl hade inhandlats, tortillachipsen låg i skålen, Krille hade med sig oändligt många indiska beedies för att göra avslappningen maximal.
Jag är otroligt synkad med spelet denna kväll. Mario och jag är bästa vänner. Han hoppar dit jag vill, han plockar extraliv, han fullkomligt flyger över banorna. Vi tar oss till sista världen och en spänning känns i vardagsrummet. Erik behöver ett andrum och ursäktar sig för paus på balkongen, Krille börjar nervöst pilla med en snusdosa. Det röks fler beedies. Mängden fett på handkontrollen är nu perfekt. Den rektangulära stenålderskontrollen skapade först smärta i händerna, men nu fungerar flottet från chipsen som hjälpmedel - det får händerna att smidigt röra sig över kontrollens tre viktigaste knappar.
Jag tänker att "detta är fan sann glädje" och skriker av förtjusning när Bowser faller ner mot sin död på sista banan. Jag är också rädd: vad kommer fylla det tomrum som infinner sig efter en sådan enorm spelupplevelse? Mina förväntningar är kanske en smula höga - jag tror en slutfilm är att vänta efter spelets slut - jag glömmer bort att detta är ett spel från åttiotalet och sitter förskräckt i den nu svettiga stolen. En fjantig slutmelodi spelas upp. På skärmen står något i stil med "congratulations! you saved the prinsess!". Detta äcklar mig. Min besvikelse och tomhetskänsla är total. Jag halsar sista folkölen och vi tar hissen ner till cykelstället.
I hissen glädjs jag av tanken att få visa min nya cykel för mina vänner. När vi närmar oss cykelstället får jag en känsla av att något inte står rätt till. Känslan bekräftas. Cykeln är borta. Kvar ligger sönderklippta fragment av låset jag investerat i tidigare under dagen. Min första reaktion är att skrika, men det är natt, och jag vill inte väcka människor eller få polisen efter mig. Jag kväver ilskan genom att lägga in en snus, lämnar de monumentala fallosliknande höghusen bakom och beger mig hem. En cykel fattigare, men en enorm spelupplevelse rikare.
