sjukhusbesök
Det enda som är outhärdligt är att ingenting är outhärdligt.
jag ska vara med dig inatt
en gång rörde sig våra planeter i samma omloppsbana
ben lekte under matsalsbord
jag målade raketen blå
blev törstig av dig
och brast i gråt om kvällen
månens dragningskraft
ändrar inte att det var första gången för oss båda
det var hösten
dina avtryck trodde inte på religion eller lag
jag slogs med hundar
fåglarna bosätter sig någon annanstans
och dina steg ekar mot havet
förvrängd verklighet
en förvrängd tillvaros jury klargör:
d u ä r v ä r d e l ö s
och det förlossande intet är bara 100 meter utanför dörren
nu börjar jakten på tankarna
de som ska sönderpeppras med k-pist
och av stoffet
en ny verklighet
ge tillbaka min cykel
Jag fick ha dig i min ägo mindre än ett dygn, sedan knycktes du av den opererande cykeltjuvsligan på elineberg. Din skumgummisadel var otroligt bekväm och under en dag flög vi fram över stan. Jag anade oråd redan vid köptillfället. Misstankar om stöldgods var smärtsamt närvarande. Ursprungligen hade vi stämt möte vid olympia, men ett sms instruerade mig att gå vidare längs vägen, längre norrut. Det stod: "hej detta är jag med yosemite. kan du inte gå längre fram till gul mack, ser du?" Jag nådde den ödsliga, självbemannade jet-macken.
Två yngre killar dök upp. Jag visste jag var ute på djupt vatten, men lyckades ignorera moralens väktare som ivrigt jagade min uppmärksamhet. En handskakning ägde rum, cykel och 500 kr bytte ägare. Det hela var över på en minut.
På kvällen cyklar jag hem till Erik för att påbörja den, sedan en vecka planerade, mario 3-kvällen. Min cykel parkerar jag nedanför "elvan", som han lägenhet kallas. Jag låser fast cykeln och ler mot dess skönhet. En vecka tidigare hade vi gjort ett försök att klara mario-3, men vi fastnade och gav upp vid sista världen. Vid det försöket kastade vi bort enormt många liv på sista banorna. De innehöll för många stressande hinder. Alla som spelat mario 3 vet vad jag talar om - dessa jävla flygfä och extrabossar. Men just denna kväll var vi vid särskilt gott mod: två sexpack folköl hade inhandlats, tortillachipsen låg i skålen, Krille hade med sig oändligt många indiska beedies för att göra avslappningen maximal.
Jag är otroligt synkad med spelet denna kväll. Mario och jag är bästa vänner. Han hoppar dit jag vill, han plockar extraliv, han fullkomligt flyger över banorna. Vi tar oss till sista världen och en spänning känns i vardagsrummet. Erik behöver ett andrum och ursäktar sig för paus på balkongen, Krille börjar nervöst pilla med en snusdosa. Det röks fler beedies. Mängden fett på handkontrollen är nu perfekt. Den rektangulära stenålderskontrollen skapade först smärta i händerna, men nu fungerar flottet från chipsen som hjälpmedel - det får händerna att smidigt röra sig över kontrollens tre viktigaste knappar.
Jag tänker att "detta är fan sann glädje" och skriker av förtjusning när Bowser faller ner mot sin död på sista banan. Jag är också rädd: vad kommer fylla det tomrum som infinner sig efter en sådan enorm spelupplevelse? Mina förväntningar är kanske en smula höga - jag tror en slutfilm är att vänta efter spelets slut - jag glömmer bort att detta är ett spel från åttiotalet och sitter förskräckt i den nu svettiga stolen. En fjantig slutmelodi spelas upp. På skärmen står något i stil med "congratulations! you saved the prinsess!". Detta äcklar mig. Min besvikelse och tomhetskänsla är total. Jag halsar sista folkölen och vi tar hissen ner till cykelstället.
I hissen glädjs jag av tanken att få visa min nya cykel för mina vänner. När vi närmar oss cykelstället får jag en känsla av att något inte står rätt till. Känslan bekräftas. Cykeln är borta. Kvar ligger sönderklippta fragment av låset jag investerat i tidigare under dagen. Min första reaktion är att skrika, men det är natt, och jag vill inte väcka människor eller få polisen efter mig. Jag kväver ilskan genom att lägga in en snus, lämnar de monumentala fallosliknande höghusen bakom och beger mig hem. En cykel fattigare, men en enorm spelupplevelse rikare.
eftermiddagens axiom
En lördag under den tid man som minderårig fortfarande kunde köpa tobak, och då man mätte rikedom i 50-örestuggummi, fick jag ett väldigt viktigt uppdrag av Lennart: jag skulle köpa en dosa snus till honom. Han var ytterst specifik med sin beställning - jag fick inte komma hem med annat än general lös. På den tiden visste jag knappt vad snus eller nikotinberoende innebar, men allvaret i Lennarts blick fick mig att förstå att detta var ett uppdrag av högst delikat art. Ändå lyckades jag glömma bort det på vägen mot kiosken. Jag passerade en lekplats där några kompisar lekte krig. Mitt uppdrag var som bortglömt.
Efter en stund tröttnade vi på att leka krig och övergick till att busringa i grannskapet. Vi valde vårt favoritoffers dörr: den äckliga gubben Jönsson på Bogesundsgatan. Gubben var ett tacksamt offer - man visste det tog mellan fem och tio minuter för honom att nå dörren efter en ringsignal. Och då nådde han dörren i bedrövligt skick: utmattad, förvirrad och förbannad. Vi brukade kombinera busringningarna med att spionera på honom där han satt i sin källare och tittade på "Titanic", kl 10 om lördagsmorgnarna. Detta medan hans trogna följeslagare - en blind hund med ynkligt gles päls - utförde sina naturliga behov på källargolvet.
I samma ögonblick vi ska avnjuta en busringning ringer min telefon. Det är Lennart. Hans röst är inte längre lika bestämd som den var då jag lämnade hemmet. Med en darrande stämma frågar Lennart Var är du, Viktor? , varpå jag i ärlighetens namn berättar vad vi för tillfället sysslar med. Kanske ville jag testa tålamodets gränser, kanske ville jag provocera, kanske sket jag helt enkelt i vilket. Jag blir sorgsen över att tvingas avbryta det jag i min barndom brinner för, och lovar att snarast bege mig mot kiosken. Ett uns av lättnad stammas fram i telefonen Ok, Viktor... gott. Kom så fort du kan.
Vid eftermiddagen är kiosken full av godissugna svenssons som vill ha helgens sockerfix. Det är kö och det tar tid. Jag ser min klassföreståndare stå i ett hörn och fundera över vilka chips hon ska välja och jag vill absolut inte att hon ska se mig. Särskilt inte nu när jag ska köpa snus. Hon kanske tror jag själv ska använda det, och i rädsla för eventuell utfrågning gömmer jag mig på personaltoaletten. Det luktar skit där inne. Jag får kväljningar av stanken, men föredrar ändå att vänta tills läraren lämnat kiosken.
Jag har nämligen alltid upplevt ett obehag i hennes närhet. Hon förstod aldrig att jag och Kristofer skämtade när vi skrev "raaap! kräääääk!", på ett tackkort till föreningen Hem och Skola i samband med deras donation av nybakta bullar en dag i tredje klass. I tillägg skrev vi, liksom för att förklara vår humor, "(en fet unge som ätit för många bullar)", vilket verkade såra klassföreståndaren på djupet och framkalla en pulserande ilska i klassrummet. Jag och Kristofer förstod inte hur man kunde missförstå ett skämt av sådan hög nivå. Vi var - och underströk ytterligare - vår position som outsiders i klassen.
När jag försäkrat mig om att kusten är klar låser jag upp toalettdörren och beger mig mot kassan. Då ringer telefonen på nytt. Lennart igen. Nu är det inte längre någon tvekan om hans desperation. Den har växt till ett eftermiddagens axiom. Med flämtande röst får han fram Viktor, jag måste ha min snus nu. Lögner har alltid äcklat mig, men i detta fall granskar jag noga situationen och rättfärdigar att dra en s.k. vit lögn. För att köpa mig lite tid säger jag att jag är på väg hem och att jag köpt snus.
Med snusdosa i hand når jag Birkagatan och upptäcker att jag glömt mina husnycklar. Jag får använda dörrklockan. I samma ögonblick jag trycker på dörrklockan hörs en duns inne från vardagsrummet. Stormande steg närmar sig ytterdörren och någon skriker HEPP! HEPP! . Dörren slits upp: en Lennart som tycks befinna sig i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning möter mig med rynkad, svettfylld panna. Han skriker så fåglarna i träden flyr av rädsla, sliter åt sig snusdosan och bakar omedelbart en gigantisk prilla. Resten av kvällen är det tyst som i graven på Birkagatan.
hets mot armstrong
På nätterna har jag som vana att hemsöka Armstrong och kissa på hans hus. Jag sprider miljoner miniatyrer av mig själv över hans rosenbuskar och spottar på fönstren. Jag river sönder böcker som avhandlar aset och sammanfogar bladbitarna i satanistiska mönster på gräsmattan. Jag vill bränna banditjävelns boning. Jag har ett flertal gånger dränkt in detta helvetets högborg med bensin och stått med flammande sticka i hand, men jag har aldrig vågat tända fyr. Armstrong - du är vår tids största förbrytare.
Mitt skägg är snyggare än ditt, din tönt. Muslimska män, ortodoxa judar, eller bara allmänt skäggintresserade, stannar upp på gatan för att beundra min felfria ansiktsbeklädnad. Jag överväger konvertera till någon av de tre största religionerna, då jag anser krigsföring vara av ädlaste, estetiska konstformer. Jag besöker NASA:s högkvarter för att ställa dumma, påhittade frågor gällande visum till mars och finner relativ tillfredsställelse genom att konstatera att NASA:s anställda är en skock idioter med näsan i vädret och hjärnan i arslet. Dessa människor är hycklare. De är avskum.
Dagtid finner ni mig med största sannolikhet utanför Armstrongs villa där jag demonstrerar mot hans övergrepp. Jag har byggt plakat av wellpapp och skrivit "månen tillhör Buzz" och "du var NOG först". För det värsta jag vet är fusk. Lita på att jag omedelbart ringer polisen om folk tränger sig i karusellkön på nöjesparken. Lita på att jag hämnas genom att kleta sockervadd i förövarens hår och samtidigt kväver eventuella motangrepp genom att visa pistolen i min innerficka.
Jag skriver ner ditt namn, Armstrong. Du står på min lista. Jag ska jaga dig i saharas öken och vägra dig vatten. Jag ska för evigt kleta avföring på ditt kändisskap.
