grimasch

åren går

dagarna kapplöper i sin sömn

jag går tillbaka till mitt barndomshus

där björkträden fortfarande står kvar

det är natt och buskagen svalkar sig i dagg

fortfarande välklippta

men jag är mer otyglad än sist jag stod här

jag är mer av ett djur

och jag minns hur jag stod på gatan med slutna ögon

att jag slöt ögonen gång på gång

för att lättare kunna urskilja

rösten som viskar... om platserna

en gång skulle jag kanske vila där

men fram till dess måste jag se och känna in

tomrummet i tillvaron

den sortens tomrum som breder ut sig

under dygnets vakna timmar

efter att det blåst in genom brevinkastet om morgonen

men då krackelerar plötsligt den dammiga tankeväven

och jag hör en röst från min gamla trädkojja uppe i rönnbärsträdet

där sitter någon och spikar

gör sår i trädkroppen

och när jag öppnar ögonen finns ingen där

bara det allra första förväntansfulla av morgonsolen

som tar sig in mellan björkarnas bladverk

och får den folktomma barndomsgatan

att blixtra till och vibrera

i brinnande magnesium

jag försöker så bra jag kan

och se in genom brevinkastet

Det är en gråkall måndag när jag stiger på bussen som går mellan värnhem och Lund. Jag slår mig på föreläsningen i idéhistoria med en kopp maskinkaffe i handen. Dagens föreläsare, en kvinnlig sådan, har aldrig riktigt verkat bekväm med vad hon gör. Hon är nog en sådan som gillar att låsa in sig i sitt arbetsrum och i största möjliga utsträckning undvika människor, tänker jag. Nu står hon emellertid framför klassen och fattar nervöst en penna med vilken hon skriver på den vita whiteboardtavlan: "tidiga medeltiden".

Jag tycker synd om henne - att hon ska tvingas undervisa även om hon uppenbarligen finner detta plågsamt. Det är sex år sedan jag såg henne senast. Då gick jag kursen "på riktigt". Nu är jag bara här för att koppla av och titta på studenter. Mina förhoppningar om att få koppla av och drömma sig tillbaka i historien denna eftermiddag blir sönderslitna när jag drabbas av ett kraftigt slag av medlidande för föreläsaren. Hon plågas. Jag plågas. Jag bestämmer mig för att lämna i pausen. Pallar inte mer.

Jag går ner till toaletten i källaren - som jag finner större behag i att använda eftersom den är mer privat - urinerar och tar mig ut från byggnaden. Det är fortfarande kallt och grått. Jag går mot bussen tillbaka till Malmö. Då ser jag föreläsaren. Det måste alltså vara pausen i föreläsningen. Hon står där bakom huset med en cigarett i hand. Jag ser på henne som en polis iaktar en ertappad tjuv: hetsigt suger hon på cigaretten och drar fort ned röken i lungorna. Röken kristalliserar sig mot den skånska vinterkylan och jag känner mig splittrad; jag vill gå fram till henne, prata med henne för att dämpa hennes oro. Eller varför inte ge henne en varm kram?

Jag gör naturligtvis inget av detta.