grimasch

det var så längesen
jag
ville inte leva längre
och jag vet inte varför
men ljuset fortsatte att växa
strömma genom ådrorna

och precis när jag trodde 
att himlen skulle blänga på mig
syna och splittra mig
med gråsvart iskalla pupiller
slog vädret plötsligt om
gatan nedanför
fick äntligen vila
i stillsamt läkande ljus
och näthinnan släppte taget
andades ut
glömde bort sig
för en sekund

jag kan fortfarande känna

hur livets mening sliter i mig

vad gör min cigarettrök då

när den skingrar sig i havsvinden

och sluter sig med molnen

för att imorgon falla ner

täcka min kropp

klä den i vit hinna av kristaller

och flaskan står i köket

hånar mig

med sina sista droppar

men den fångar upp ljuset

från en avlägsen stjärna

som jag velat hålla nära

i min famn

hålla ljuset nära mitt hjärta

för att ge det liv

som förskolepojke
med lapp för ögat
var jag redan pappa
åt alla utom mig själv

i sandlådan
där vi satt tillsammans
byggde vi en borg
som smulades sönder
när du blev kallad
till de vuxnas bord
när du reste dig
när dina ögon blänkte


*

uppjagad
och förvirrad
var jag återigen på väg att lämna
men dina steg utanför
hördes i hela staden
hördes över sandlådan
och inifrån
var det något som sa åt mig
att stanna
möta dig efter tjugo år
möta dina sår

Jag vaknar och ser grå himmel. Jag klär mig i grå mjukiskläder och äter grå gröt med grå havreflarn. Signalsubstanserna i hjärnan är grå. Mina naglar är grå. Mina ögon, som var tidigare var blå, går nu i samma utbredda ton som himlen denna dag: grå. Vid ett grått bord, på en grå stol, läser jag dagens nyheter. Med grå bokstäver står det om Sonja Åkesson. Gitarren ligger på soffan och sover. Strängarna är grå.
Jag står på balkongen och ser symmetriskt uppradade bilar nedanför. Människor på väg. Människor med syften? Glada människor? Från fabrikerna i sydhamnen snirklar svarttjock rök upp över öresund, och jag får en känsla av att jag faller, och samtidigt har lång väg kvar till botten.

järnklo                                                           
av grå gyttja
växte från lekplatsen
och höll fast mig om natten

för en sekund
öppnade himlen sitt svarta gap
och drog sig med stilla ursäkter
tillbaka till sitt avgrundsdjup

genom mina ådror
dunkade allt
som fanns mellan ljus och mörker
och asfalten var en rutväv som fångade mig
när jag skulle lämna jordklotet

världen var ett hot
vindlande stormiga steg
förde mig
bort

i en speldosa hade jag en fågel
vars pupiller frös till is
varje gång jag kom närmre
och den flög bort
i blind panikartad flykt
varje gång jag sa
jag saknar dig

då fattade du mina händer
tog fäste om höfterna
som pusselbitar våra kroppar

jag satt
på kanten av höghus
och drömde om den ömhet
jag är värd

jag vilar aldrig
i hängmatta av stolthet
som svajjar mellan pålar
av stål

så vad jag säger...

så jvad jag s-s-säger jag säger
säger säger
det är ditt j-j-j-jävla jävla jävla
f-f-f-f-fel det är ditt f-f-f-el fel fel
j-j-j-j-jag jag jag b-b-b-b-behöver
inte behöver inte
höra h-höra h-h-h-öra
allt det där extra
extra extra
allt det där extra
j-j-j-jag behöver i-i-i-i-inte
det är ditt jävla
f-f-f- fel det är ditt jävla f-f-fel
allt d-d-d-det där extra
det är d-d-d-d-itt fel
det är ditt fel
det är ditt jävla fel!

jag drar ord över mig för att slippa möta verkligheten
jag andas genom ord
jag klär mig i ord
jag är ett ord
allting är ord
jag lämnar ord
mina ord är inte mina
det är bullshit

gatan slår mot näthinnan och
människors sökande skriver
du till små bubblor av syre

bakom ett skrivbord bakom
fördragna gardiner finns
inte tabubelagda ord
tabubelagda tankar

utanför fönstret slickar
regn husfasaderna
och kvistar knäcks
under skor
av stålhätta

inbillat löfte om hjälp
som aldrig kommer då
den behövs
då den ska komma
då den förväntas komma
vänder vi ryggen till
faller ner i låsta rum
frukten av vår vänskap

det är sällan den

autistiska pojken ler

och ler han gör han

det halvt

för ett säkerhetsbälte är

spänt om hans kropp

runt vågor av glädje

som svallar av dagen

 

 

 

händer som knivhögg skar

anna lindh i köpcentret

vana händer som

knyter en slips noga

med att den ska

se prydlig ut

smeker barnets huvud ömt

kröker inte ett hår

 

 

 

med stjärnbädden som vittne ikväll
ser jag mina monster i ögonen
lyckas skilja på demoner
yttre och inre

då utbrast jag:

-här kommer en jävel till!
men rummet var tomt
dörren stängd
och jorden fortsatte snurra
i dödens sal

Jag gick i gymnasiet.
I smyg hade jag under ett år tittat på Filippa och tyckte hon var obeskrivligt vacker.
Jag undvek för det mesta att se på henne för att inte smutsa ner henne med min blick.
Vi kramades en hel dag och tittade på en film om utslagna ungdomar i Glasgow.
Jag sabbade det vi hade.
Jag var rädd för hennes pappa. Jerker-Sverker.
Jag hade en kompis i klassen som alltid verkade glad. Det tyckte jag var oerhört jobbigt. Hur han mådde på insidan fick jag inte reda på.
På fredag eftermiddag tänkte jag att snart är det måndag igen och drack sen massor av öl och hånglade i Danmark.
Jag var kär i Ullis men vågade såklart inte erkänna det. Sen när hon blev kär i Johan kändes det väldigt sorgligt. Som om jag mist en bra vän.
På veckorna efter skolan satt jag i min svarta skinnfåtölj och läste skolkataloger till det var dags att lägga sig.
När jag inte kunde sova kollade jag på seinfeld och simpsons till tre på natten.
Jag brydde mig bara om musik. Musik och seinfeld.
Jag hatade kondomer.
Jag skolkade enormt mycket och drog ner till stan och glömde alltsammans och åt kebab.
Det mesta handlade om att fly.
Jag hade ofta ont i magen.
Jag hade skitkul i skolan med killarna från Bjuv.
Linus lekte med sin pung i omklädningsrummet. Han trädde pungen över snoppen och kallade konstverket "sköldpaddan".
Jag sov hälften av nätterna.
Jag jobbade som städare sex timmar efter skolan och hade ingen fritid. Det var skönt att slippa sig själv en period.
Ibland var allting smärtsamt vackert och jag undrade om livet var en dröm.
Jag skämdes för min kropp. Tyckte jag var fet.
Jag satt själv i matsalen. Det var skönt.
Jag tänkte inte så mycket på framtiden.

Ditt svin, Åke.
DITT SVIN ÅKE. SVINÅKE. DITT SVIN ÅKE. ÅKE DITT SVIN.
Åke är äcklig. ÄCKLIG, ÅKE. DU ÄR ÄCKLIG, ÅKE. ÄCKLIG ÄR DU ÅKE.
Åke pillar gröngula snorkråkor som han sedan i skydd av ett pingisracket försöker dölja att han äter.
DITT SVIN, ÅKE.

Jag ringer Åke en tisdag och kallar honom "svin". Sedan slänger jag på luren. Detta med att folk börjat skaffa nummerpresentatör är ett rent helvete. Efter jag ringt får jag ett samtal av Åkes föräldrar. Det är pinsamt för jag bor fortfarande hemma. De klargör att det inte går för sig att kalla deras son för "svin" och att Åke blivit ledsen av att höra det. De ber att få prata med mina föräldrar i hopp om att de ska lära mig lite vett. Jag förklarar senare för mamma och pappa att jag tycker Åke har stora brister i sin personliga hygien. De håller delvis med.

En sak: jag tänker på vad fan jag vill.
En sak till: jag bär på massa hat.

Det är därför jag går hem till Åkes hus följande morgon och skriver "SVIN" på ytterdörren. Sedan klär jag dörrhandtaget med en svart kondom som jag under förnedrande blickar inhandlat av Maggan på ICA samma dag.

Egentligen är jag ganska ensam.
Undrar ibland varför, men jag har slutat knarka. Det gör mig klar i huvudet. Jobbigt klar och jävligt hatisk.

kassakistan är grundpelare på tellus
då kommer vår exodus:

semester på vintergatan
sova på pluto
pissar på sol

vem sa att universum är oändligt?

piska nu vettet från ditt huvud
och tänk spanskt
ikväll är quijote verkställande direktör

oroa dig inte
domaren sover

jag sköt honom

Lite saker jag funderat över idag:

* hur många är det som verkligen älskar sig själva?

* mitt förhållande till verkligheten, hur ser det egentligen ut?

Morgonens obarmhärtigt vita ljus sipprar in mellan gardinerna och sopbilen dundrar som en ilsken hund utanför fönstret. Hon lyckas kväva irrandet i kroppen och somnar om. Då kommer metkroken tillbaka och den är ny och välspetsad och grymmare än innan. Den vrider om i henne och hon sprattlar och kämpar emot som en nyfångad fisk. Så blir det stilla och hon vet att det är hopplöst, hopplösare än hon någonsin trodde, för hon har inget mer att vänta på nu, därför att allting ligger bakom henne. Och det hon ville uppleva är impregnerat av en allomfattande dimslöja.


En våg av förtvivlan väller genom henne och hon sträcker sig efter vattenglaset. De tidiga morgontimmarna har gett näring till luftbubblor på insidan av glaset som innehåller unket, rumstempererat kranvatten. Röster talar till henne och hon försöker tränga bort deras ouphörliga brusande genom att låta sina rödsvullna ögon fixera rummets interiör; rökluktande kläder och tomma ölburkar på golvet. Hennes astmatiska andetag känns som flygande däggdjurs vingslag i bröstet.


Hon stannar i sängen och låter dagen gå. Hon gör emotionella utgrävingar, rannsakar och söker efter någon slags tillgång, men finner bara andefattiga bilder av sin egna sinnevärlds förvirrade existens. Vid kvällen har rösternas styrka ökat och deras toner minskat, från tolv till en, som inte slutar ringa föränn den förvrids i en apokalyptisk domedagsbasun; ofjädrad och barnsligt  naken stiger hon upp från sängen.

Jag samlade mod att fråga om du skulle hem och ha myskväll och om jag fick följa med, men jag tog mig inte över blyghetens barriär och gick istället hem och spelade monopol med mig själv.